Ja, visst gör det ont när knoppar brister
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen
The Amazing Spider-Man
Blev att jag kollade in The Amazing Spider-Man idag, efter att den släpptes på DVD för ett par veckor sedan. Tyvärr blev jag nog inte så "amazed" som jag hade hoppats på.
Denna film är en omstart på den trilogi som Sam Raimi stod regi för där vår alter ego Peter Parker/Spindelmannen spelades av Tobey Maguire. Vi har med andra ord sett historien förr, att den lille pojken, Peter Parker, lämnas till sin faster och farbror som tar hand om honom. En ensamvarg som i skolan är allas hackkyckling och har otur med kärlek. Åtminstone fram tills han blir biten av en viss spindel... Allt är sig likt med undantag för vissa detaljer som skiljer.
Det är egentligen ingen dålig film som sådan. Spindelmannen är dessutom min favorit-superhjälte i alla dessa filmer som görs om superhjältar. Men det funkar inte riktigt hela vägen och jag lämnas nästan oberörd. Andrew Garfield (The Social Network & Never Let Me Go) som nu tagit på sig rollen som Spindelmannen spelar väldigt bra, ingen tvekan där, men det blir för likt de filmer som redan finns och som inte gjordes för så längesedan. Jag köper att man vill göra om en film som exempelvis Christopher Nolan som tog sig an Batman-filmerna och skapade något helt nytt och fängslande, men The Amazing Spider-Man är inget nytt och revolutionerande och får sig därmed ett magplask, tyvärr.
Dock ska jag inte sticka under stolen med att jag ändå ser fram emot de två uppföljare som är planerade där en viss Mary Jane kommer att finnas med i rollistan, helt kass är det förstås inte. Kan ju hoppas på lite mer action och faccinerande strider med skurkar till nästa gång, men kanske bara är jag?!
2 tummar upp
Breaking Dawn part 2
I går blev det bio med tjejligan för att äntligen kolla in Breaking Dawn part 2, sista delen av den underbara Twilight-sagan.
Filmen tar vid precis där förra filmen (första delen av sista boken) slutade, när Bella Swan blev vampyr. När Bella i samma veva födde en liten flicka blev Edward tvungen att göra det båda väntat på så länge, att göra Bella till en vampyr, en jämlike. När flickan, Renesme, sedan börjar växa dröjer det inte länge förrän felaktiga upplysningar om barnet hamnar i fel händer, nämligen hos härskarna Volturi, som tänker anfalla familjen Cullens med alla medel.
Filmen har fått en åldersgräns på 15 år, vilket kan tyckas märkligt med tanke på vilka som dessa böcker/filmer riktar sin publik mot, men efter att ha sett fruktansvärda strider med köttstycken som flyger all världens väg, huvuden som rycks bort med mera kan jag inte annat än att förstå censuren. Tråkigt förstås, men helt rätt. Jag tillhör ju den skaran som läst alla böcker, sett alla filmer och gillar allt med Twilight. Skulle förstås inte påstå att Twilight tillhör någon form av "finlitteratur", men det fyller sitt syfte. Stephanie Meyer (författaren till böckerna) är mästaren själv och har skrivit en spännande och hisnande kärlekshistoria som har berört en hel värld, barn som vuxna.
Sista delen och filmen är heller ingen besvikelse varken för Twilight-nörden eller för skeptikern. Slutstriden var höga imponerade, minst sagt och skådespelarna, i synnerhet Kirsten Stewart, som spelar Bella spelar bättre än jag någonsin sett henne. Äntligen får karaktären, Bella, "liv" (ironiskt nog) vilket jag saknat i alla tidigare filmer. Ett fint avslut på en fin saga och jag är helnöjd.
3 tummar upp
Äta Sova Dö
Äta Sova Dö har ett oerhört viktigt budskap som förmedlas om att hamna utanför samhället och hur svårt det är att ta sig därifrån. Det är en mycket obehaglig känsla som kommer till mig allt eftersom filmen rullar, nästan att jag sitter och skruvar på mig av just obehag. När dessa stackars människor tvingas vända på varenda krona för att få mat på bordet gör det ont i mig när den förmögne läkaren säger till pappan "att det är farligt att bli för girig". Samhället och människors nonchalanta inställning till invandrare eller människor som på något sätt hamnat just "utanför samhället" är skrämmande att se.
Filmens regissör, Gabriela Pichler, gör en helt otrolig regidebut med denna långfilm och det träffar mig verkligen ända in i hjärtat. Tankar om mitt eget liv, hur bra man faktiskt har det, är en tankegång som går som en röd tråd under hela filmens gång. Det är inte precis någon solskenshistora, men samtidigt har den genom den relation som skildras mellan far och dotter ändå ett ljus som så fint gestaltas. Skådespelarna som i stort sett är helt okända är dessutom helt oförglömliga i sina respektive roller. Framförallt huvudrollsinnehavaren, Nermina Lukač, spelar fantastiskt bra och det känns trovärdigt hela vägen.
4 tummar upp
Små vita lögner
Häromdagen blev det att jag kikade in detta franska lilla guldkorn, Små vita lögner, som jag länge har velat se. Ett franskt, skulle vilja säga, ett typiskt fransk drama med relationer och kärlek som huvudtema.
Filmen handlar om ett gäng vänner som varje år åker till en av vännernas, Max (Francois Cluzet), tjusiga och minst sagt lyxiga sommarställe vid havet där de umgås, äter gott och dricker vin stup i kvarten (såklart, det är ju Frankrike vi talar om). Dock inträffar en tragisk olycka innan avfart, när en av vännerna, Ludo, (Jean Dujardin) råkar ut för en bilolycka och hamnar på sjukhus, vilket gör att han lämnas där ensam medan de andra väljer att det till trots fira sin årliga semester. Den lättfyllda stämningen bryts succesivt mot ilska, irritation och intrigerna tätnar och vi förstår snart att deras relationer bottnar i mycket av båda det ena och det andra.
Små vita lögner har lyckats koka ihop några av Frankrikes just nu största stjärnor med bland annat förra årets Oscarsvinnare, Jean Dujardin, som vann för sin oerhört fina prestation i filmen The Artist. Marion Cotillard ser vi också som även hon vann en Oscar 2008 som Edith Piaf i filmen, La vie en rose. Hon har även medverkat i amerikanska storfilmer som Inception och Contagion samt Midnatt i Paris. Sist men inte minst finner vi Francois Cluzet (som är med i En oväntad vänskap, som jag recenserade för ett par veckor sedan). Det är en fin esembel, vilket också är filmens styrka. Det är ett klassiskt relationsdrama, som förvisso kanske är lite långt (2 h, 28 min) men jag njöt i stort sett hela tiden av filmen, då jag gillar sånt här. Håller ju Woody Allen varmt om hjärtat och detta skulle mycket väl kunna vara en Allen-rulle, då det är ruskikt likt hans typ av film. Slutet fick mig dessutom att gråta som ett litet barn, vilket höjer betyget och hela filmen, sånt gillas!
3 tummar upp
Modig
Pixars senaste film heter Modig (Brave på eng) och är en saga som tar oss till Medeltiden och till Skottland med dess vackra vyer, keltiska inslag med säckpipor, kiltar och allt vad det innebär.
Filmen handlar om prinsessan Merida som uppfostras till att bli en fin dam och gifta sig med någon av de friare som tävlar för hennes hand. Givetvis är detta inte vad Merida själv vill och revolt uppstår mot hennes föräldrar och främst jämtemot hennes mamma.
Merida är en äventyrslysten tjej som lite likt Pocahontas "går dit vinden far henne" och är en hejare på pilbåge likt en viss Robin Hood. Hela sagan har lite spår här och där från just gamla disneyklassiker och inte allra minst från Björnbröder. Merida som prinsessa blir någon blandning nästan av just Pocahontas och prinsessan Jasmine (Aladdin) samt från Rapunzel (Trassel). För alla Astrid Lindgren-fans är det förstås inte heller svårt att se likheter med vår alldeles egna underbara Ronja ur Ronja Rövardotter.
För mig som är en sann disneynörd enda ut i fingertopparna är det även kul att se att Pixar för första gången gör en långfilm om en tjej, det var allt på tiden! Däremot blir det inte något revolutionerande och nytt som man annars förväntar sig av Pixar. Modig är tyvärr inte banbrytande som Toy Story eller Wall-e var när de kom. Fast filmen är givetvis inte dålig, en bra barnfilm med stark Disney-anda istället bara.
3 tummar upp
Skyfall
