Jenny

Äta Sova Dö har ett oerhört viktigt budskap som förmedlas om att hamna utanför samhället och hur svårt det är att ta sig därifrån. Det är en mycket obehaglig känsla som kommer till mig allt eftersom filmen rullar, nästan att jag sitter och skruvar på mig av just obehag. När dessa stackars människor tvingas vända på varenda krona för att få mat på bordet gör det ont i mig när den förmögne läkaren säger till pappan "att det är farligt att bli för girig". Samhället och människors nonchalanta inställning till invandrare eller människor som på något sätt hamnat just "utanför samhället" är skrämmande att se.

Filmens regissör, Gabriela Pichler, gör en helt otrolig regidebut med denna långfilm och det träffar mig verkligen ända in i hjärtat. Tankar om mitt eget liv, hur bra man faktiskt har det, är en tankegång som går som en röd tråd under hela filmens gång. Det är inte precis någon solskenshistora, men samtidigt har den genom den relation som skildras mellan far och dotter ändå ett ljus som så fint gestaltas. Skådespelarna som i stort sett är helt okända är dessutom helt oförglömliga i sina respektive roller. Framförallt huvudrollsinnehavaren, Nermina Lukač, spelar fantastiskt bra och det känns trovärdigt hela vägen.

4 tummar upp