Jenny

En stor filmregissör som jag personligen tycker väldigt mycket om är, Woody Allen, han har tyvärr tendenser att vara tämligen ojämn med sina filmer. I synnerhet de som gjorts på senare tid. Hans Vicky Christina Barcelona och Midnight in Paris var två riktiga filmpärlor, med hans Förälskad i Rom var rena rama magplasket. Nu är han tillbaka med denna, Blue Jasmine, som utspelar sig i San Francisco med lite New York-feeling.

Manuset som är skrivit av Woody Allen (som alltid) gör ännu en gång ett strålande jobb. Han är också helt makalös som regissör eftersom han alltid lyckas få skådespelarna att göra fenomenala prestationer. Cate Blanchett i Blue Jasmine, är inget undantag. Hon är fantastisk. Karaktären däremot är nog bland det jobbigaste jag skådat på länge. Helt avskyvärd människa som man bitvis skulle vilja ge en rak höger. Det är mycket bättre än Förälskad i Rom, men tyvärr lyckas inte riktigt Allen göra en kanonrulle denna gång heller. Manuset är klockrent och Blanchett gör möjligen sin bästa roll någonsin. Även om jag gillade filmen, så räcker inte det hela vägen och filmen blir därför mer seg än intressant.

En Oscarstatyett till både Allen för bästa manus och en till Blanchett för bästa skådespelerska röstar och hoppas jag däremot på. Det har filmen gjort sig förtjänt av, men någon magisk filmupplevelse blev det inte.

3 tummar upp

De filmer som i år har chans på flest Oscars är kriminaldramat American Hustle och rymddramat Gravity med 10 nomineringar var, dock tätt följt av 12 Years a Slave med sina nio. Därav en liten blandad kompott där bland annat Dallas Buyers Cluboch The Wolf of Wall Street även tävlar om de tyngre priserna. Mest besviken är jag nog över att en av förra årets i särklass bästa film, The Place Beyond the Pines, inte ens fick en enda nominering. Ryan Gosling gör en helt otrolig prestation och filmen är grym. Tycker även Daniel Bruhl från Rush åtminstone förtjänade en nominering, men icke.

Tyvärr ligger jag lite efter i år och har inte sett så många av årets bidrag, så tänker därför inte uttala mig om allt för mycket. Det kommer förhoppningsvis inom kort dock. Just nu är jag mest pepp på att se 12 Years a slave och The Wolf of Wall Street samt Dallas Buyers Club. Jag älskar Scorsese och DiCaprio (som jag anser är en underskattad skådis), så lär gilla den. Tror även mycket på både McGonaughey och Leto från Dallas Buyers Club. Både DiCaprio, McGonaughey och Leto fick pris på Golden Globe-galan och det borde faktiskt vara Leonardo DiCaprios tur denna gång om inte McGonaughey lyckas charma Oscarsjuryn extra mycket, vilket nog inte är så svårt när de gång på gång låtit DiCaprio stå utan en statyett. Kanske blir det ändring på detta i år? Inte mig emot i så fall.

Galan går av stapeln den 2 mars med underbara Ellen DeGeneres som Oscarsvärd. Jag längtar!

American Hustle

Captain Phillips

Dallas Buyers Club

Gravity

Her

Nebraska

Philomena

12 Years a Slave

The Wolf of Wall Street

Bästa manliga huvudroll

Christian Bale – American Hustle

Bruce Dern – Nebraska

Leonardo DiCaprio – The Wolf of Wall Street

Chiwetel Ejiofor – 12 Years a Slave

Matthew McConaughey – Dallas Buyers Club

Bästa kvinnliga huvudroll

Amy Adams – American Hustle

Cate Blanchett – Blue Jasmine

Sandra Bullock – Gravity

Judi Dench – Philomena

Meryl Streep – En familj

Bästa manliga biroll

Barkhad Abdi – Captain Phillips

Bradley Cooper – American Hustle

Michael Fassbender – 12 Years a Slave

Jonah Hill – The Wolf of Wall Street

Jared Leto – Dallas Buyers Club

Bästa kvinnliga biroll

Sally Hawkins – Blue Jasmine

Jennifer Lawrence – American Hustle

Lupita Nyong'o – 12 Years a Slave

Julia Roberts – En familj

June Squibb – Nebraska

Bästa regi

David O. Russell – American Hustle

Alfonso Cuarón – Gravity

Alexander Payne – Nebraska

Steve McQueen – 12 Years a Slave

Martin Scorsese – The Wolf of Wall Street

För hela listan, gå in på länken:

http://www.imdb.com/oscars/nominations/?ref_=hm_ad_i1

Såhär i halloween-tider blir man extra sugen på att mysa ner sig i soffan tillsammans med en riktigt bra skräckis och popcorn. Som vanligt har det kommit ut lite nyheter på skräckfilmsfronten som jag är sugen på att se.

Stephens Kings Carrie är för mig en äkta skräckfilmsklassiker och nästintill kultförklarad i mina ögon. Vem förknippar inte Sissy Spacek med den bloddränkta lilla flickan vars övernaturliga krafter får förödande konsekvenser mitt under själva skolbalen?! Därför (även om jag har svårt att se att denna skulle klå originalet) är jag väldigt pepp på remaken av denna film. Chloë Grace Moretz gör denna gång rollen som Carrie White och jag tror och hoppas att hon kommer klara det galant. Tycker att Chloë Grace Moretz är en väldigt duktig och mångfacetterad ung skådespelerska som framförallt visade i Let me in, den amerikanska versionen av Låt den rätte komma in, att hon verkligen kan spela sådär svår och udda, vilket är ett måste om man ska ta sig an rollen som Carrie White. Lite mer skeptisk är jag nog mot Julianne Moore som ska spela modern. I originalet där rollen som Margaret White, spelas av Piper Laurie, (Twin Peaks) nästan står för den allra läskigaste delen av filmen, får mig att bli lite orolig över hur Moore ska klara av att överträffa det?!

Här är trailern, premiär 22 november!

I fredags blev det att jag och Victor kollade in premiären av formel 1-filmen, Rush. Filmen överraskade rejält och resultatet blev en både intressant och fartfylld sportfilm som föll både mig och Victor i smaken.

Ron Howard har testat sportfilm förut och med filmer som Cinderella Man, Da Vinci Koden och A Beautiful Mind i sin meritlista är det kanske inte heller konstigt att även Rush blir en bra film. Kanske inte hans bästa film, men helt klart sevärd både för rallyfantasten och för den som bara vill se en skön rulle.

 

 

3 tummar upp

Efter en helg i Askim blev det att jag efter mycket om och men beslutade mig för att titta på filmen Warm Bodies, ytterligare en film på listan av alla dessa zombiefilmer. Hade först tänkt bojkotta filmen, då den kändes som en urusel version på Twilight goes zombie, men är glad jag såg denna film som trots att det var "Twilight goes zombie", så underhöll den mig större delen av tiden.

Inledningsvis blir vi presenterade av den unga zombiekillen som förklarar världens öde och vad som hänt med vår kära planet. Zombies har invaderat jorden och människorna lever i ständig skräck över vad som komma skall. Vår zombiekille, kallad R (Nicholus Houlst) förstår vi snart ser annorlunda på sin tillvaro och önskar innerligt att han slapp livet som en hängandes, livlös, äcklig och fasansfull zombie som har ihjäl människor samt inte kan känna några känslor. En dag träffar R den unga tjejen, Julie (Teresa Palmer) som han faller för direkt och så inleds den kärleksberättelse som sedan följer.

Detta är minst sagt en mycket absurd film med svart humor så det visslar om det. För det första skulle jag vilja säga att det är en "modern" version på Romeo och Julia och likt karaktärerna R och Julie (som står för Romeo och Julia) har även de svårt att få varandra, här ombytt från människa till zombie, men symboliken är ett faktum och när "balkongscenen" senare kom skrattade jag högt och insåg att det inte längre var en slump. För det andra innehåller den en del andra absurdheter som exempelvis att R käkar Julies pojkväns hjärna och upplever alla minnen som han och Julie haft, vilket förstås gör honom helt betuttad i Julie. Samt att de tittar på zombiefilm och lyssnar på Springsteens "everybodys got a hungry heart". Det är knepigt, men på ett roligt, konstigt och skruvat sätt.

Filmens soundtrack är dessutom något av det bästa på länge med bland annat Dylan, Springsteen, Guns N´ Roses, Bon Iver och The National. Filmen är långt ifrån ett mästerverk, men trots det är jag glad att jag valde att inte bojkotta den, för den lyckades fängsla mig nästan hela vägen och ge mig några skratt i absurdhetens tecken.

2 (starka) tummar upp

En ny het filmnyhet är att Dan Browns nya bok, Inferno, kommer att bli film. Precis som Browns tidigare böcker, Da Vinci Koden och Änglar och demoner är det regissören Ron Howard som återigen sitter i registolen. Tom Hanks gör förstås rollen som professor Robert Langdon och eftersom jag läser boken för tillfället är jag taggad!

Tyvärr verkar det som att Browns tredje bok, Den förlorade symbolen, skippas och det är tråkigt. Inferno planeras ha premiär 2015.

Det är mitt i sommaren och är det inte superhjältar som lockar så är det förstås temat "jordens undergång" som visas på bio. Helgens biobesök bestod därför av just det sistnämna där filmen, World War Z, är den senaste i raden av dessa apokalyptiska filmer.

Brad Pitt spelar familjefadern, Gerry Lane, som lagt sitt gamla jobb inom FN på hyllan, men när världen hotas av ett virus, eller rättare sagt en pandemi, som kan vara slutet för människan, kallas han in för sin expertis och jakten på att lösa problemet tar sin början.

De senaste åren har det varit lite på modet att göra film om såväl olika typer av virus, där vi människor dör som flugor, till film om zombies som exempelvis 28 Dagar senare och I am Legend båda utgör exempel på. World War Z är med andra ord en blandning av just dessa två teman och filmen känns som en skön mix av Contagion och Tv-serien Walking Dead. World War Z bjuder på fartfylld action och lagom spänning och två timmar går fort. Den är inte riktigt lika bra som Danny Boyles, 28 Dagar senare, men det är underhållande och jag gillar det. Brad Pitt gör väl inte sin livs bästa roll direkt heller, men som den zombiefilm det är, så tillfredställer den gott och väl vad den utlovar med ett flertal ganska obehagliga scener. Marc Foster som har en lista av både gedigna dramer och actionfilmer i bagaget (Quantum of Solace, Flyga Drake, Finding Neverland och Monster´s Ball) skapar dessutom en bra balans mellan just drama och action i denna rulle.

En perfekt sommarfilm där givetvis vår älskade snygging Mr Pitt är hjälten med lösningen som kan rädda vår planet, eller?

3 tummar upp

Filmens handling och öppning känner vi igen, det börjar med att vi förflyttas till planeten Krypton där vår lille herr stålis precis har fötts och vars föräldrar, Jor-El (Russel Crowe) och Lara (Ayelet Zurer) bestämmer att skicka iväg sin nyfödde son, Kal-El, till en annan planet (jorden) för att försäkra sig om att han ska få leva, eftersom planeten Krypton hotas att förgöras. Lille stålis som på jorden får namnet Clark Kent, växer därefter upp på en gård i Kansas och uppfostras av sina "nya" föräldrar Jonathan och Martha Kent som spelas av Kevin Costner och Diane Lane. Clark kämpar förstås med att vara annorlunda och många tillbakablickar ges till oss där vi förstår unga Mr stålis situation. Dock dröjer det inte länge förrän Clark Kent ställs inför ett dilemma som kan äventyra både hans liv på jorden som den värld han en gång kom ifrån.

Jag har alltid haft en förkärlek till superhjälte-filmer, även om jag vid många tillfällen har blivit besviken på handling, skådespeleri med mera. Men inte denna gång. Man of Steel lyckas trots sin längd (2 h 23 min) att leverera och behålla sitt fokus under hela tiden. Stundtals är det mycket som kretsar kring Clarks känslor om att vara annorlunda och för actionnörden kanske detta känns tråkigt, men faktum är att detta utger ett djup i filmen som exempelvis Superman Returns saknade. Sen under andra halvan av filmen utlovas en hel del actionfyllda scener som är väl värt sin väntan. Visst är det lite klyschigt emellanåt när Lois Lane ständigt behöver räddas med mera, men hör inte det till?

Skådespelarna gör överlag bra ifrån sig. Tyvärr är nog herr stålis (Henry Cavill, förövrigt kuslig lik vår egen Prins Carl Philip) den som imponerar minst, men det gör mig inte så mycket. Det duger. Att Lois Lane spelas av Amy Adams är en skön frisk fläkt och ett stort plus att man satsat på att ge karaktären lite hjärna och hjärta och inte bara ett sött utseende i kort-kort. Det är minst sagt en imponerande rollista med övriga roller som Russel Crowe, Kevin Costner, Diane Lane och Laurence Fishburne samt min personliga favorit, Michael Shannon som den ondskefulla general Zod.

 

 

 

Filmen har fått blandande recensioner, men jag gillar det och tycker att Zack Snyder (Watchmen) tillsammans med Christopher Nolan (Batman-trilogin) gör ett strålande jobb och vad vore en sommar utan våra älskade superhjältar?!

4 tummar upp

I går blev det bio med min trogna bio-vapendragare, nämligen käre morfar. Satt helt själva i stora salongen med kommentaren av personalen "Om ni går får ni gärna säga till, det gjorde inte de två som var de enda som såg den igår, filmen är nämligen väldigt speciell". Med de orden i bakhuvudet blev man ju oerhört nyfiken och fundersam på vad detta var för film, men oj vilken pärla.

Filmen är uppdelad i tre akter och handlar om stuntföraren Luke (Ryan Gosling) som försörjer sig med att köra dödsfarliga motorcykelstunts på ett tivoli som reser landet runt. När hans förra flickvän Romina (Eva Mendes) plötsligt dyker upp och han får reda på att han har en nyfödd son ställs han inför ett dilemma och bestämmer sig för det drastiska beslutet att börja råna banker som får förödande konsekvenser. Samtidigt lär vi känna den unga och naiva polisen Avery (Bradley Cooper) vars motto är att leva och vara en rättrogen polis i en minst sagt korrumperad poliskår.

Derek Cianfrance (som även gjorde magiska Blue Valentine) står för regi i denna film och gör ett strålande jobb med att få ihop dessa tre akter och väver in historia på historia så vi till sist får helheten serverad i en elegant förpackning. Det är verkligen skickligt gjort, även om jag redan listat ut "tvisten", så är det snyggt berättat och välgjort. Gosling, Cooper och (faktiskt) även Mendes gör fantastiska rollprestationer i synnerhet Gosling. Han överträffar gång på gång och det är en ren fröjd att se en så pass ung skådespelare visa dessa kvalifikationer. Övriga roller av Ray Liotta, Dane DeHaan och Emory Cohen glöms inte bort i första taget heller. Liotta är väl som klippt och skuren för att ta sig an obehagliga roller som man aldrig slutar att fascineras av.

The Place Beyond the Pines är en lång film (2 h och 20 min) men faktum är att jag tyckte att timmarna rusade förbi. Detta förmodligen på Cianfrance förmåga att få tre akter till olidlig spänning. Likt ett mästerlikt grekiskt drama som på slutet flätas ihop och han gör det med bravur. Plus för musiken dessutom som är grymt bra.

 4 tummar upp