Jenny

Filmen handlar Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som minst sagt är en besynnerlig man som lider av diverse beroenden, bland annat alkohol och sex. Med andra världskriget bakom sig och de upplevelser han har med sig från kriget gör honom till en man full av aggressioner, men det finns också en särskild utsatthet och övergivenhet hos honom. En oerhört vilsen själv som mest strövar omkring i blindo. När han råkar hamna på en båt, dröjer det inte länge förrän han har blivit indragen i den sekt/kult som i filmen kallas för ”The Cause”, där den excentriske ledaren, Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman), står i spetsen.

 

Filmens kärnpunkt berör, inte helt oväntat, den religiösa biten. Religionen och hur den ser ut, vad det innebär med mera. Hur blir vi människor påverkade av varandra? Hur fungerar gruppdynamik och sammanhållning? Det är intressanta frågor, som inte allt för ofta går att svara på, men som tåls tänkas på. Lancaster Dodd (Hoffman) är förstås slående lik, L Ron Hubbard, som var grundaren till scientologin och själva scientologirörelsen. Det är aldrig utsagt att det är han, men likheterna är där och det faktum att det är USA omkring 1950 säger också en del.

 

Tyvärr griper inte historien tag som jag hade hoppats på. Återigen är det lite för långt och jag hoppas att det ska hända mer, men det gör inte riktigt det. Dock är Anderson en oerhört skicklig regissör, jag gillar honom och han har den fantastiska förmågan att skapa liv åt sina karaktärer och lyckas jämt med detta med sina skådespelare. Hoffman är som vanligt ruggigt bra och passar verkligen i rollen som den karismatiska ledaren. Det är få roller som Hoffman gjort som jag inte förundrats över, grym är han. Phoenix är även han helt lysande i sin första filmroll på fyra år och det är roligt att se att han briljerar i sitt skådespeleri. Även Amy Adams är fantastisk och jag förstår att alla dessa tre är Oscarsnominerade, där i synnerhet Phoenix och Hoffman har goda chanser på vinst, tror jag.

 

The Master för mig även till Andersons tidigare mästarverk, Magnolia, och inte minst till Tom Cruises karaktär som Frank T.J. Mackey som i många avseenden kan liknas vid Dodd. Fick också tankarna till Kubricks, Eyes Wide Shut, för en stund. Kanske mest för konceptet "ett hus/rum fullt av nakna kvinnor som ska underhålla", som förekommer i båda. Hur som helst är skådespelarna filmens triumf, det är dem som driver filmen vidare. Även om Anderson är så gott som felfri i sin regi, känns det lite som att han inte riktigt når dit han vill.

 

 

3 tummar upp