Jenny

I kväll såg jag denna film, The Impossible, och jag sitter fortfarande och gråter som ett litet barn. Gråter förvisso rätt lätt till film, men blir sällan så berörd att jag gråter mig igenom en hel film, men denna lyckades och det något alldels kolossalt.

Filmen, som är en sann historia, handlar om en familj, Maria (Naomi Watts) och Henry (Ewan McGregor) och deras tre söner som under jul 2004 åker till Thailand och till Khao lak för att fira sin paradissemester. Vi vet förstås alla vad som hände på annandagen den 26 december 2004, en jättevåg, en tsunami drog in över stranden och orsakade en av vår tids värsta naturkatastrofer.

Ganska fort in i filmen får vi ta bevittna familjens tragiska öde och filmen fokuserar på vad som hände minuterna, timmarna och dagarna som kom efter. Kaoset, kampen att överleva frustrationen och den förtvivlelse och allt som därmed följer. Det var verkligen svårt att inte fälla en tår eller som i mitt fall, stortjuta mig igenom hela filmen. Visst har filmens sina klyschor och annat lite halvtramisgt, men det gör mig inget. Naomi Watts är så lysande i denna roll och gör en helt oförglömlig rolltolkning. Jag har alltid gillat henne, alltid tyckt att hon varit relativt underskattad. Men nu med sin andra Oscarsnominering börjar det hända saker och all credit till henne för att denna film är så bra som den är. McGregor är förstås inte dålig och den ena sonen spelar oerhört bra också, men hon är utan tvekan filmens stora stjärna.

Regissören, Juan Antonio Bayona (Barnhemmet), har även lagt till aspekten att många svenskar olyckligtvis befann sig i Thailand och i synnerhet i Khao Lak under denna tid, vilket han skildrar i filmen. Bland annat är vår svenska skådespelare, Douglas Johansson, med. Sverige var ett av de länder som drabbades allra värst om vi inte räknar länderna i Asien. Kanske berör det mig extra just för jag minns dagen och jag minns minnesstunden i skolan och led med klasskamrater som hade mist nära och kära. Se filmen!

4 tummar upp