Jenny

Förra helgen blev det en liten skräckfilmskväll och denna film, Sinister, kollades äntligen in och resultatet blev en svettig historia i ren skräck.

 

 

Sinister handlar om kriminalförfattaren Ellison Oswald (Ethan Hawke) och hans familj som flyttar till ett hus där Ellison har för avsikt att skriva en ny roman med sitt nya hus som inspiration. Dock har han inte berättat för sin familj det faktum att strax innan de flyttade in i huset blev huset förra familj hängd i trädgården, vilket förstås är just Ellisons "inpirationskälla". Men efter att ha upptäckt en låda på vinden fylld av filmer som innehåller en rad av riktigt groteska mord av en okänd gärningsman börjar Ellison sakta men säkert undra om han verkligen gjorde rätt i att flytta in i huset.

 

Filmen skrämde mig ordentligt, kan inte erinera mig om när en film fick mig att kallsvettas på detta sätt och gjorde mig sömnlös om nätterna?! Egentligen är skrämseltekniken inget nytt, men det fanns en obehgalig stämning som löpte längs hela filmen som jag imponerades av. Dessutom är det kul att se Ethan Hawke i denna roll, vilket han också gör väldigt bra. Uppskattar när duktiga skådisar (även om Hawke är lite av en underskattad skådis i Hollywood) väljer att göra en genre som skräcken, eftersom det oftast inte hamnar på någon "best of the best"-lista i filmbranshen.

 

4 tummar upp

Efter att under helgen har plöjt denna bok som ALLA verkar prata om, Femtio nyanser av honom, så kan jag inte låta bli att fundera över vem som kommer att ta sig an rollerna som dels den mystiske och charmerande mannen Christian Grey och sen den oskuldsfulla Anastasia Steel.

 

Filmens rättigheter är redan köpt så det kommer att bli en film snart, läste något om till sommaren, men verkar tidigt, men vem vet. Tydligen är debatten om vem som ska spela dessa två roller extremt omdiskuterat för tillfället. Oväntat? Inte direkt!

 

Vilka toppar då listan på tänkta skådespelare och som jag har förstått det är den (just nu) hetaste kandidaten för Mr Grey ingen mindre än Ian Somerhalder (Lost och Vampire Diares). Känns inte som något konstigt val, tvärtom! Andra heta namn är Matt Bomer (In Time), Hayden Christensen (Star Wars), Alexander Skarsgård (True Blood), Ryan Gosling (The Notebook, Drive). Chris Hemsworth (Thor), Channing Tatum (Dear John) och Robert Pattinson (Twilight). 

 

För rollen som Anastasia Steel är spekulationerna många, men några av dem är bland annat: Alexis Bledel (Gilmore Girls), Nina Dobrev (Vampire Diaries), Emma Watson (Harry Potter), Mila Kunis (That´70s show), Lilly Collins (Spegel, spegel), Minka Kelly (Friday Night lights), Shailene Woodley (The Descendants) och Kristen Stewart (Twilight).

 

Intressant att både Somerhalder och Dobrev från Vampire Diaries plus Pattinson oh Stewart från Twiilight är heta kandidater. Jag personligen kommer bli mäkta besviken om det blir Pattinson och/eller Stewart, de får gärna ägna sig åt något annat. Har lite svårt för Dobrev och Bledel också, men man får väl se?! Är inte överförtjust i Tatum heller.

 

Vad tycker/tror du?

 

Nu såhär efter stora Oscarsgalan och mängder av bra filmer som har plöjts är det ju dags att kolla vad som kommer ut härnäst under året. Alltid lika roligt att fundera på vilka kommande filmer som kan ha chans på Oscars eller andra fina filmpriser till nästa år.

 

Först och främst har vi en stor personlig favorit, Martin Scorsese med sin The Wolf of Wall Street där förstås Leonardo DiCaprio spelar huvudrollen. Scorsese är alltid en stark Oscarskandidat och detta lär inte bli ett undantag. Leo behöver dessutom lite credd från Oscarsjuryn och nu är det hög tid för honom att få sin statyett. Dessutom spelar han huvudrollen i Baz Luhrmann (Moulin Rouge) nya film, Den store Gatsby som jag ser grymt mycket fram emot.

 

En annan "ny" favoritregissör är Darren Aronofsky (Black Swan och Requiem for a Dream) som har gjort en film om den bibliske personen Noa med Russel Crowe i huvudrollen. Ett mycket intressant projekt som jag tror faller mig i smaken på alla punkter.

 

 

Övrigt tror jag att George Clooney med sin film, The Monuments Men, har chans på många fina priser och kanske även Luc Bessons film, Malavita, med bland annat Robert De Niro och Tommy Lee Jones i rollerna.

 

Filmen, Zero Dark Thirty, är Kathryn Bigelows första film sedan The Hurt Locker (2008) som hon vann både en Oscar för Bästa regi och Bästa film för. Zero Dark Thirty har även den vunnit fina priser och hyllats i USA, men den har också blivit anklagad för att inte vara politisk korrekt och hetsiga debatter har förekommit kring USA:s förhörsmetoder och hur dessa har gått till.

 

Filmen börjar i ett svart mörker där vi endast hör röster inifrån World Trade Center från de som aldrig undkom terrorattacken den 11 september 2001. Detta blir (som vi redan känner till) startskottet för jakten på en av världens mäktigaste och farligaste man, al-Quida ledaren Usama Bin Laden. Filmen utspelar sig alltså under dessa tio år som denna jakt pågick och vi får följa CIA-agenten Maya (Jessica Chastain) som är en ensamvarg som till varje pris har bestämt sig, hon ska hitta Bin Laden.

 

De första 25 minuterna är nästan en ren plåga med oerhört obehagliga scener där CIA torterar en misstänkt al-Qaida-terrorist. Det är så brutalt att det stundtals nästan är outhärdligt. Detta har blivit en stridande fråga, eftersom detta har förnekats av president Obama och frågan om detta är sant eller inte har diskuterats vilt. Utan vidare fundering får jag direkt tankarna till det som hände i Abu Ghraib, där amerikanska fångvaktare under åren 2003-2004 både kränkt och torterat irakiska fångar. Det finns med andra ord bevis att liknande situationer uppstått. Sen huruvida det gick till och om användandet av tortyr eller inte förekom i detta krig mot terrorism låter jag vara osagt.

 

Zero Dark Thirty ligger väldigt nära Bigelows genombrottsfilm, The Hurt Locker, det är kanske inte lika fartfyllt, men jag tycker trots allt att Zero Dark Thirty är bättre och föredrar denna story. Svårt att inte dra paralleller till serien Homeland, som jag för övrigt också gillar skarpt. Jessica Chastain påminner dessutom en hel del om Homelands huvudkaraktär, Carrie (Claire Danes), fast utan sinnesrubbningar. Chastain är en fantastisk skådespelare som vi kommer få se mycket av framöver. I övrigt är det kul att se vår svenska stjärna Fares Fares i en relativt stor biroll.

 

 4 (svaga) tummar upp

 

Årets bästa film blev ingen mindre än Argo, vilket jag tycker är jättekul. Ben Affleck har gjort en fantastisk film som han med rätta ska belönas för. Fortfarande chockad att han inte äns var nominerad för bästa regi, men det gick till den store Ang Lee för hans underbara Berättelsen om Pi som för övrigt kammade hem flest priser med fyra Oscarsstatyetter på årets gala.

 

Bästa manliga huvudroll blev inte helt otippat till den fenomenala Daniel Day-Lewis som spelar Abraham Lincoln i Spielbergs Lincoln. Makalös skådespelare som nu har rekordet med flest vunna Oscars i kategori manlig huvudroll. Bästa kvinnliga huvudroll gick till favorittippade Jennifer Lawrence för sin tokigt underbara roll i Silver Linings Playbock (Du gör mig galen).

 

(Bästa kvinnliga huvudroll, Jennifer Lawrence i en helt gudomlig klänning)

 

(Nominerade Amy Adams i en härlig kreation)

 

 

Malik Bendjelloul är svensken som tagit hela filmvärlden med storm med sin dokumentärfilm, Searching For Sugar Man. Som den ängelholmare man är blir man ju därför lite extra "stolt" när Malik dessutom själv kommer från vår lilla stad.

 

Searching For Sugar Man handlar om musikern, Sixto Rodriguez, som under 1960-talet gjorde några hitar, men som sedan "glömdes" bort. Det gick till och med så långt att det spreds rykten om hans död och att han skulle ha begått självmord. Men hans musik levde vidare och blev enormt populär i Sydafrika, vilket Rodriguez förstås var helt ovetande över.

 

Filmen är som sagt en dokumentär och den är helt fantastiskt bra och Malik imponerar något enormt med sin långfilmsdebut och jag förstår varför han vinner pris efter pris med sin, Searching For Sugar Man, för det är riktigt bra. Jag är dessutom alldeles "blown away" av Rodriguez musik som är helt underbar. Som den Bob Dylan-fantast jag är har jag utan tvekan fått en ny favorit att lyssna på nu.

 

I Sverige var den sexfaldigt Guldbagge-nominerad, vilket är mycket för en dokumentär med en erhållen bagge i kategori Bästa dokumentär. På söndag har den chans på Oscar och det är första gången någonsin som Sverige representerar en långfilmsdokumentär. Jag håller tummarna för Malik och känner bra vibbar kring en möjlig vint.

 

Efter pärlor som Magnolia och There Will Be Blood kommer Paul Thomas Anderson äntligen med en ny film, The Master, som är svår att inte dra några paraleller till religionsämnet.

 

Äntligen fick även jag sett denna hyllade film med Ben Affleck i spetsen. Både som filmens regissör och huvudrollsinnehavare briljerar han i denna politiska thriller och det med bravur, trots tendens till lite manipulativa metoder.

Argo är baserad på de verkliga händelser som ägde rum i Iran där 52 amerikanska diplomater hölls som gisslan under 444 dagar mellan den 4 november 1979 och fram till den 20 januari 1981. Filmen tar därefter upp sex personer som lyckas fly till den kanadensiska ambassaden och det är här som CIA-operationen tar över för att få hem sina medborgare till varje pris. Planen blir att ett fiktivt filmteam ska åka till Teheran och spela in en film där dessa sex personer ska låtsat vara filmens huvudteam.

 

Detta är en suverän thriller som i varje fall höll mig fastklistrad fram till sista bilden, en riktig nagelbitare. Dessutom välspelat av bland annat John Goodman och Allan Arkin i birollerna samt extra plus för att den är grymt snygg, i riktig 70-tals feeling i regi av Affleck Jag förstår att det har och fortfarande haglar fina filmpriser till Afflecks ära. Det är utan tvekan välförtjänat. Från att ha blivit hyllad med manuset till Good Will Hunting (1997) till ratad och nästintill mobbad i Hollywood är det skönt att det äntligen börjar vända. Efter att han de senaste åren representerat både Gone Baby Gone och The Town, som han hyllades för, till att nu företräda Argo visar på hans makalösa talang som regissör. Även om Affleck inte är en dålig skådespelare, tvärtom, är det ändå bakom kameran som han visar på slående talang. Fortsätter han såhär, kan han gå hur lång som helst.,

 

Filmen vann både Bästa film och Bästa regi på årets Golden Globe-gala samt Bästa film på BAFTA-awards (Storbritanniens motsvarighet till Oscarsgalan) Argo är även nominerad till 7 Oscars på årets stora filmgala, bland annat för Bästa film.

 

4 tummar upp

 

Disneys nya spelfilm Röjar-Ralf är en rolig, uppfinningsrik och kreativ film lite i Pixar- och Toy Story-anda. Nominerad till en Oscar för bästa animerade film dessutom.

Filmen handlar om Ralf som lever ett till synes ensamt liv som den "förstörare" han ska vara i det arkadspel som han tillhör där Fixar-Felix är hjälten som ständigt måste städa upp efter Ralf. Ensam och mobbad söker sig därför Ralf till anonyma spelskurkar (rätt komiskt bara det i sig, tycker jag) där han beklagar sig och bekänner att han är fruktansvärt trött på att jämt och ständigt vara boven i spelet. Han bestämmer därför sig för att byta spel och hans plan är att bli den nya hjälten i cyberspelet "Hero's Duty". Tyvärr råkar han sedan hamna i fel spel, det vill säga i "Sugar Rush"-spelet, där han bland annat träffar Vanellope, som likt Ralf även hon är lite av en ensamvarg samt spelets bugg.

 

Röjar-Ralf är som sagt lite av en hyllning till vår spelvärld och sprängfylld med roliga företeelser från just spelvärlden med många karaktärer som man känner igen från sin barndom, även för mig som inte spelat särskilt mycket. PacMan, Super Sonic och Marios superskurk Browser plus många fler. Tyvärr greppar inte riktigt filmen tag som helhet, det är bra, men inte som jag hade önskat. Dock all credd till Disney som ändå överträffar sig själva genom att vara unika (för en gångs skull) i samma tankemönster som Disney-Pixar. Om vi jämför med Disneys senaste filmer, med undantag från de två senaste Trassel och Prinsessan och grodan, som jag gillade, är detta en genigalisk film. Det är detaljerna som höjer filmen. Att deras Game Center Station är en direkt avbild av Grand Station i New York och att hela godislandet i Sugar Rush-landet känns som att direkt hamna i Willy Wonkas underbara "hitta-på-land", gör detta till en extra festlig film.

 

3 (svaga) tummar upp

Var i veckan på bio och kollade in nya Les Misérables som regiseras av Tom Hooper (som vann Oscar för sin senaste film, The King´s Speech). Denna underbara berättelse av Victor Hugo har det gjorts runt 43 filmatiseringar av och boken är verkligen ett mästerverk i sig. Romanen har även gjorts om till musikal som blivit oerhört populär världen över. Hoopers version blir därmed en pampig och mäktig musikal skriven för vita duken.

 

 

 

3 (starka) tummar upp

I kväll såg jag denna film, The Impossible, och jag sitter fortfarande och gråter som ett litet barn. Gråter förvisso rätt lätt till film, men blir sällan så berörd att jag gråter mig igenom en hel film, men denna lyckades och det något alldels kolossalt.

 

 

Ganska fort in i filmen får vi ta bevittna familjens tragiska öde och filmen fokuserar på vad som hände minuterna, timmarna och dagarna som kom efter. Kaoset, kampen att överleva frustrationen och den förtvivlelse och allt som därmed följer. Det var verkligen svårt att inte fälla en tår eller som i mitt fall, stortjuta mig igenom hela filmen. Visst har filmens sina klyschor och annat lite halvtramisgt, men det gör mig inget. Naomi Watts är så lysande i denna roll och gör en helt oförglömlig rolltolkning. Jag har alltid gillat henne, alltid tyckt att hon varit relativt underskattad. Men nu med sin andra Oscarsnominering börjar det hända saker och all credit till henne för att denna film är så bra som den är. McGregor är förstås inte dålig och den ena sonen spelar oerhört bra också, men hon är utan tvekan filmens stora stjärna.

Regissören, Juan Antonio Bayona (Barnhemmet), har även lagt till aspekten att många svenskar olyckligtvis befann sig i Thailand och i synnerhet i Khao Lak under denna tid, vilket han skildrar i filmen. Bland annat är vår svenska skådespelare, Douglas Johansson, med. Sverige var ett av de länder som drabbades allra värst om vi inte räknar länderna i Asien. Kanske berör det mig extra just för jag minns dagen och jag minns minnesstunden i skolan och led med klasskamrater som hade mist nära och kära. Se filmen!

 

4 tummar upp

 

Filmen handlar om 6-åriga Hushpuppy som berättar en helt makalös historia för oss om att leva i det lilla och minst sagt eländiga samhället "Bathtub" och genom Hushpuppys ögon får vi följa med på denna berättelse som sedan tar sin början. Någonstans i den amerikanska södern, troligen runt Louisiana-trakterna, hittar vi denna lilla by, Bathtub, där vi träffar en skara människor som lever i symbios med naturen och som vi förstår förbereder för en fruktansvärd storm som sakta men säkert närmar sig och hotar allt i sin väg. Hushpuppy som lever ensam med sin far förbereder sig för stormen, men vi förstår också snabbt att fadern är allvaligt sjuk och han förbereder även sin dotter för ett liv utan honom.

 

Då var det avgjort. Natten till idag gick Golden Globe-galan som i år presenterades av duon Amy Poeler och Tina Fey, Ricky Gervais som hållt galan i tre år var därmed utbytt.

 

Då var nomineringarna äntligen släppta för årets Oscarsgala som går av stapeln den 24:e februari. Det var som i vanlig ordning enstaka ändringar från Golden Globe-galans nomineringar, men annars rätt snarlikt.

I bästa film finner vi Afflecks Argo, Spielbergs Lincoln, Tarantinos Django Unchained, Hoppers Lés Misérables, Bigelows Zero Dark Thirty, Lees Berättelsen om Pi, den österrikeske Amour och Beast of the Southern Wild samt komedin Du gör mig galen! (urlöjlig svensk titel dock). Saknar återigen Paul Thomas Andersons The Master, men den har chans på tre skådespelarpriser istället. Även Wes Andersons Moonrise Kingdom trodde jag skulle vara med i denna kategori.

 

I går blev det bio med käre brorsan som äntligen var hemma, efter 4 månader. Vi kollade in filmen, Berättelsen om Pi som Ang Lee stod regi för.

 

 

 

Berättelsen tar sin början genom att en reporter hälsar på hos en viss man vid namn Pi Patel, som sägs ha en berättelse att berätta som kommer att få vem som helst att tro på Gud. Historien fortsätter och Pi berättar om hur han växte upp i Indien med sin familj som ägde ett zoo och att de tvingades flytta och den maklösa historien som sedan följer. Förlisad och ensam i en livbåt hamnar tillslut sextonåriga Pi (Surja Sharma) med sällskap av en zebra, apa, hyena och den ståtliga tiger, Richard Parker. Det blir en resa som saknar ord att beskriva och förstås en kamp om överlevnad mitt ute i ingenstans med bara hav runtomkring och en köttätandes tiger som enda följeslagare.

 

Berättelsen om Pi är ett magiskt äventyr och en helt förtrollande vacker film som berörde mig djupt. Ang Lee har verkligen skapat filmmagi utan dess like och det är otroligt vackert att man stundtals nästan tappar fattningen. Ang Lee bevisar bara ytterligare en gång att han är en av våra skickligaste regissörer just nu. Med filmer som Förnuft och känsla, Crouching Tiger, Hidden Dragon och Brokeback Mountain på sin meritlista visar han på stor mångfald och det är få regissörer som kan bemästra så olika genrer. Berättelsen om Pi är inget undantag!

 

Större delen av filmen utspelar sig förstås mitt ute i havet där Pi endast har den bengaliska tigern som sitt sällskap. Liknande filmer som Cast Away är svårt att inte dra paralleller till, men det är en film jag hade oerhört svårt för och tyckte var mestadels urtrist. Detta är allt annat än tråkigt och emellanåt oerhört komiskt dessutom, trots den absurda situation som Pi befinner sig i. Miljöerna är oförglömliga och jag måste även erkänna att 3D-tekniken gör sitt i denna film. Likt Avatar (som är den enda 3D-film jag faktiskt uppskattat) funkar det minst lika bra här och att göra denna film utan 3D finns inte på kartan. Resultatet är en bedårande vacker film som fascinerar och som berör många olika ämnesområden som i sin tur också griper tag om en. Magiskt!

 

4 (starka) tummar upp

Får börja beta av alla diverse "gala-filmer" nu och i kväll fick det bli, Bedragaren.

 

 

Bedragaren ger oss berättelsen om mångmiljonären Robert Mills (Richard Gere) som till ytan verkar leva det perfekta livet. Men sakta men säkert går det upp för oss att han är en man med många hemligheter och när hans affärer går minst sagt dåligt och han tvingas smussla med diverse siffror är det bara början på den härva han sätter sig själv i och alla i hans närhet. Det blir en lång, lång resa fylld av lögner och svek.

 

Detta är en bra thriller med lagom itensitet och riv, inte överdrivet, men den har en fin balans. Men det är ändå Richard Gere som är filmens stora höjdpunkt. Jag har aldrig direkt ogillat honom som skådis men han har heller aldrig riktigt, riktigt gripit tag om mig. Inte mer än att han spelade i Pretty Woman (1990) som direkt blev en av mina favoritfilmer som ung. För denna roll i Bedragaren är han dessutom Golden Globe-nominerad, vilket han för övrigt verkar bli vart tionde år sen åttiotalet. Fjärde nomineringen med en erhållen Globe för Chicago. Men det är ett starkt "startfält" i år, men jag tror faktiskt att Gere med denna prestation även kan få sig sin allra första Oscarsnominering?! Det återstår att se.

 

I övriga roller ser vi bland annat Susan Sarandon (underbar skådespelerska) som den ovetande hustrun samt Tim Roth som båda spelar väldigt bra. Även Geres dotter spelad av Brit Marling (totalt okänd för mig) är minnesvärd och alla dessa duktiga skådespelare utgör på något sätt kärnan i filmen.

 

Kul med lite Björk som följs till eftertexterna dessutom!

 

3 (starka) tummar upp

I går släpptes Golden Globe-nomineringarna och det är alltid lika roligt eftersom det är först nu man även kan börja spekulera ordentligt kring vilka filmer som kommer att bli våra Oscarsbidrag.

 

Golden Globe har ju som vanligt en hel drös med filmer och TV-serier, eftersom de läggs in i kategorier bästa dramafilm och bästa komedi/musikalfilm etc. Det är många bra regissörer i år tycker jag och många bra skådespelare som är nominerade. I kategorin bästa film (drama) hitar vi Ben Afflecs, Argo, Steven Spielbergs, Lincoln, Quintin Tarantinos, Django Unchained, Ang Lees, Berättelsen om Pi och Kathryn Bigelows, Zero dark thirty. Alla tidigare Oscarsnomierade eller vinnare av tidgare filmer. Stora namn! Jag förvånas att Paul Thomas Andersons film, The Master, inte är med. Däremot är den med i skådespelarkategorin, men ändå, lite märkligt?!

 

Hann aldrig recensera filmen igår, men i tisdags natt var jag på premiären av Peter Jacksons mycket efterlängtade film, Hobbit: En oväntad resa. Efter sin fantastiska skildring av Sagan om ringen-trilogin var förväntningarna skyhöga på hur Jackson skulle tas sig an detta projekt av Tolkiens Bilbo...

 

 

Filmens handling är lite ändrat i förhållande till boken, eftersom Jackson valt att göra tre filmer av boken. Filmen tar vid, vid det bekanta Fylke (Shire) och till Midgård där Bilbo skriver ner sina äventyr till Frodo. Ganska snabbt förflyttas vi sedan direkt tillbaka till tiden då det var dags för den unge Bilbo att bege sig ut på sitt första äventyr. Plötsligt knackar det på dörren och in störtar 13 dvärgar med en viss Gandalf i spetsen samt dvärgarnas kung, Thorin Ekenskölde, för att bege sig ut och återta sitt rike Erebor som den elake draken Smaug tagit från dem.

 

Som den unge Bilbo ser vi Martin Freeman (The Office) i rollen och jag gillar Freeman och tycker han passar bra i rollen. Det är inte direkt mästerligt, men det funkar. Däremot är det karaktären Gollum som får ett rejält lyft. Jag har alltid gillat Andy Serkis tolkning av den sedan datoranimerade figuren, men med denna film är det Gollum som blir höjdpunkten på filmen och de efterlängtade skratten kommer äntligen. Hobbitfilmen är i jämförelse med Sagan om ringen-filmerna ett betydligt långsammare drama, det blir aldrig tråkigt, men det överraskar heller inte som de andra tre filmerna gjorde. Sen har vi ju detta med 3D och det faktum att denna film visar 48 bilder per sekund, vilket är dubbelt så många av vad det brukar vara. Men jag är inget 3D fan och längtar nästan mer efter Blueray-utgåvan. Dessutom är denna teknik så ny att Ä-holm biograf inte äns kan använda denna teknik, så det faller ju lite då också tyvärr.

 

Det är fortfarande ett magiskt äventyr vi får följa med på, med otroliga vyer, musik och häftiga slag om vartannat. Ingen tvekan på att det är Jacksons verk, men det blir stundtals något platt. Framförallt tror jag det beror på att karaktäerna inte riktigt kommer till sin rätt och fångar upp sin publik. Bortsett från Gollum då som är filmens lilla ljuspunkt.

 

 3 (starka) tummar upp