50/50

Blev ikväll ytterligare en film inom det känsliga ämnet, död och cancer...

Denna gång blev det filmen 50/50 som var nominerad för bästa komedi på årets Golden Globe-gala med en helt fantastisk rollista med stjärnor som Joseph Gordon-Levitt (Inception10 orsaker att hata dig), Seth Rogen (Supersugen, På smällen), Bryce Dallas Howard (Niceville, Spiderman 3), Anna Kendrick (Up in the air, Twilight) och underbara Angelica Huston (The royal tenenbaums).


Filmen handlar om 27-åriga Adam (Gordon-Levitt) som lever ett hyffsat bra liv tillsammans med sin flickvän (Dallas Howard) som en dag får det tunga beskedet att han drabbats av ryggradscancer. Det blir en lång process om varför just han drabbats av cancer, vad har han gjort för ont och så vidare. Samtidigt som hans nära och kära runtomkring honom också snart inser hur tufft och jobbigt detta är och försöker göra så gott de kan i den eländiga situation det faktiskt är.

Seth Rogen, som spelar Adams bästa vän Kyle, står givetsvis för filmens humor och detta är ingen tårdrypande film, djup, men med sinne för humor in det sista. Men det är en film med mycket värme och hjärta det till trots och Gordon-Levitt spelar så bra och berör otroligt som cancersjuk ung man. Precis som hans tidigare film, 500 days of summer, är även detta en film med ett suveränt soundtrack. Pearl Jam, Radiohead och Roy Orbison för att nämna några. Satt nog med iponen och appen shazam mestadels hela tden, för att kolla vilka låtar det var.

3 tummar upp

Restless

Har blivit några filmer nu när jag legat sjuk, hoppas bara att jag frisknar till snart?!

Kollade in Gus Van Sants senaste film Restless igår och jag gillade den. Gillar för övrigt hans filmer oavsett om han gör kommersiella hollywoodrullar som Good Will Hunting och Milk eller om det är inom smalfilmen med mer känsliga bitar som Elephant och Paranoid Park, väldigt bra alla dessa om ni vill ha filmtips). Restless faller in i det sistnämna facket, vilket för övrigt är Gus Van Sants ”starka” sida, enligt min mening. Otroligt bra regissör.

Filmen handlar om pojken Enock (Henry Hopper) som efter att ha mist sina föräldrar mest vandrar omkring för sig själv och går på diverse begravningar där han kollar in de döda och hur anhöriga sörjer efter den avlidne. Väl på en av dessa begravningar träffar han Annabel (Mia Wasikovska) som likt honom själv är en ensamvarg och udda på sitt eget lilla vis. Gnistor uppstår snabbt mellan de två tonåringarna, problemet är bara att Annabel är sjuk i cancer och har endast ett par månader kvar att leva…


Detta hade verkligen kunnat bli hur blasé som helst, för visst har man sett detta förut. Men Restless faller lite ur ramen och berör utan att vara ”för mycket. Det är en otroligt vacker film som behandlar det tunga ämnet om döden på ett harmoniskt sätt. Sorligt, givetvis, men samtidigt så fint. Mia Wasikovska (Alice i underlandet, The kids are alright, Motstånd) slutar heller aldrig att förvåna, verkligen en ”upcoming star”. Snygg film med underbar musik som The Beatles och Nico som filtrerar i bakgrunden gör ju inte det hela sämre heller.

3 tummar upp


Shame

Har precis sett filmen, Shame, en väldigt rå och dyster film, som lämnar en med den där känslan som jag finner sådär extra intressant. En fängslande känsla, lite tom, lite matt... En märklig känsla, men speciell?!



Shame handlar i varje fall om Brandon, en man med ett (troligen) väldigt mörkt förflutet och som är en oerhört vilsen själ. Vi förstår i filmens första minuter att han är starkt beroende av sex och av alla dess former. Det är nya tjejer om vartannat och hela hans vardag är totalt präglad av (meningslöst) sex. För det är precis vad det, meningslöst, i varje fall för Brandon som vi förstår har bekymmer både med det ena och det andra. När sedan hans syster plötsligt dyker upp ställer det hela Brandins tillvaro på sin spets...

Filmen är väldigt svart, rå och brutal, men brutalt ärlig samt naken i dubbla betydelser(!) Det är få för undrat att kunna spela som Michael Fassbender (Inglorious basterds, Fish Tank och 300) gör och det är föga imponerande hela skådespeleriet. Den tomhet karaktären Brandon utger under hela filmen är lika skrämmande som den är hjärtskärande och beundransvärd. Sen är Carey Mulligan (Drive, An Education och Never let me go) som spelar systern, minst lika bra och karaktären minst lika destruktiv, fast på sitt sätt. Båda två strålar i dessa sorliga karaktärer och de berör. Tempot i filmen i tämligen ganska lågt, men en film som detta är det inte heller nödvändigt.

Det blir 3 (starka) tummar upp


RSS 2.0