Zero Dark Thirty
Filmen, Zero Dark Thirty, är Kathryn Bigelows första film sedan The Hurt Locker (2008) som hon vann både en Oscar för Bästa regi och Bästa film för. Zero Dark Thirty har även den vunnit fina priser och hyllats i USA, men den har också blivit anklagad för att inte vara politisk korrekt och hetsiga debatter har förekommit kring USA:s förhörsmetoder och hur dessa har gått till.
Filmen börjar i ett svart mörker där vi endast hör röster inifrån World Trade Center från de som aldrig undkom terrorattacken den 11 september 2001. Detta blir (som vi redan känner till) startskottet för jakten på en av världens mäktigaste och farligaste man, al-Quida ledaren Usama Bin Laden. Filmen utspelar sig alltså under dessa tio år som denna jakt pågick och vi får följa CIA-agenten Maya (Jessica Chastain) som är en ensamvarg som till varje pris har bestämt sig, hon ska hitta Bin Laden.
De första 25 minuterna är nästan en ren plåga med oerhört obehagliga scener där CIA torterar en misstänkt al-Qaida-terrorist. Det är så brutalt att det stundtals nästan är outhärdligt. Detta har blivit en stridande fråga, eftersom detta har förnekats av president Obama och frågan om detta är sant eller inte har diskuterats vilt. Utan vidare fundering får jag direkt tankarna till det som hände i Abu Ghraib, där amerikanska fångvaktare under åren 2003-2004 både kränkt och torterat irakiska fångar. Det finns med andra ord bevis att liknande situationer uppstått. Sen huruvida det gick till och om användandet av tortyr eller inte förekom i detta krig mot terrorism låter jag vara osagt.
Zero Dark Thirty ligger väldigt nära Bigelows genombrottsfilm, The Hurt Locker, det är kanske inte lika fartfyllt, men jag tycker trots allt att Zero Dark Thirty är bättre och föredrar denna story. Svårt att inte dra paralleller till serien Homeland, som jag för övrigt också gillar skarpt. Jessica Chastain påminner dessutom en hel del om Homelands huvudkaraktär, Carrie (Claire Danes), fast utan sinnesrubbningar. Chastain är en fantastisk skådespelare som vi kommer få se mycket av framöver. I övrigt är det kul att se vår svenska stjärna Fares Fares i en relativt stor biroll.
4 (svaga) tummar upp
Oscarsgalan 2013
And the Oscars goes to... Argo
Bästa kvinnliga biroll gick till Anne Hathaway med all rätt då hon är magisk i Les Miserables och Christoph Waltz visade ytterligare en gång var skåpet ska stå och vann bästa manliga biroll i Tarantinos Django Unchained.
Det var en ganska medioker gala, det hände inte jättemycket och bästa tal stod Daniel Day-Lewis för. Även Tarantino stack ute lite med sitt tal och det var kul att han vann bästa manus. Sen för oss svenskar blev det ju ett prisregn med hela tre Oscarsstatyetter och Malik Bendjelloul (vår ängelholmare) vann för sin Searching for sugar man i bästa dokumentär, riktigt roligt!
För hela galans vinnare kika länken:
http://www.imdb.com/oscars/nominations/
Här kommer även ett litet urval från röda mattan:
Inför Oscarsgalan
Då var det ÄNTLIGEN dags för årets stora filmfest nämligen Oscarsgalan. Jag har nu laddat upp med lite sömn, för att för åttonde gången i rad sitta uppe och se denna underbara gala som jag är lite besatt av. Det är ju så kul med Oscarsgalan! Årets Oscarsgala sägs vara "Mest oförutsägbara Oscarsgalan på länge", och jag är beredd att hålla med om detta, då jag vanligtvis redan har kunnat lista ut vinnarna. Men inte i år.
Nio filmer är nominerade för Bästa film och det är svårt att tippa vinnaren i denna kategori. De två filmer som toppar listan med flest nomineringar är Lincoln och Berättelsen om Pi med 12 respektive 11 nomineringar och jag tror på någon av dessa eller möjligen Argo, som gärna får vinna. Ang Lee som regi för Berättelsen om Pi hoppas jag mest på, så därför tycker jag hans film borde vinna bästa film också. En av de vackraste filmerna jag någonsin sett. Annars blir det väl Steven Spielberg för sin Lincoln som tar detta, Speilberg har blivit "sviken" av juryn de senaste åren, men en film som Lincoln lär falla Oscarsjuryn i smaken.
Bästa huvudroll går säkert utan tvekan till Daniel Day-Lewis, han är för jäkla bra som Abraham Lincoln. Vinner Lewis skriver han dessutom historia som den skådespelaren med flest antal vunna Oscars (3 st) för bästa manliga huvudroll. Joaquin Phoenix är annars ruskigt bra i The Master, men Lewis tar nog hem detta. Bästa kvinnliga huvudroll tror jag på Jessica Chastain, lite för att hon har presterat som ingen annan filmstjärna den senaste tiden med fantastiska roller och en Oscarsnominering i fjol och hon är grym i Bigelows Zero Dark Thirty om jakten på Bin Laden. Annars är det ett tufft startfält i år. Helt fantastiska porträtt av dessa kvinnor. Naomi Watts i The Impossible är annars en favorit i den gripande filmen om kampen mot tsunamin.
I birollerna tror och hoppas jag på Anne Hathaway som är oförglömlig i musikalen Les Miserables. Sally Field skulle också kunna kamma hem detta för Lincoln. Manliga birollerna är svårare, jag tippar på Tommy Lee Jones från Lincoln eller Christoph Waltz i Django Unchained, men hoppas på Philip Seymour Hoffman som den krismatiska scientologiledaren i The Master.
Sen håller jag såklart tummarna för vår egen superkändes, ängelholmaren Malik Bendjelloul, som kan bli första svensk att vinna ett regipris på galan. Vi finner även andra skandinaviska namn i kategori bästa utländska film. Både Danmark med sin A Royal Affair (med svenska Alicia Vikander) och Norges Kon-Tiki (med svenska Gustav Skarsgård) i rollerna. Dock vinner Amour, det känns som en självklarhet.
Searching for Sugar Man
Malik Bendjelloul är svensken som tagit hela filmvärlden med storm med sin dokumentärfilm, Searching For Sugar Man. Som den ängelholmare man är blir man ju därför lite extra "stolt" när Malik dessutom själv kommer från vår lilla stad.
Searching For Sugar Man handlar om musikern, Sixto Rodriguez, som under 1960-talet gjorde några hitar, men som sedan "glömdes" bort. Det gick till och med så långt att det spreds rykten om hans död och att han skulle ha begått självmord. Men hans musik levde vidare och blev enormt populär i Sydafrika, vilket Rodriguez förstås var helt ovetande över.
Filmen är som sagt en dokumentär och den är helt fantastiskt bra och Malik imponerar något enormt med sin långfilmsdebut och jag förstår varför han vinner pris efter pris med sin, Searching For Sugar Man, för det är riktigt bra. Jag är dessutom alldeles "blown away" av Rodriguez musik som är helt underbar. Som den Bob Dylan-fantast jag är har jag utan tvekan fått en ny favorit att lyssna på nu.
I Sverige var den sexfaldigt Guldbagge-nominerad, vilket är mycket för en dokumentär med en erhållen bagge i kategori Bästa dokumentär. På söndag har den chans på Oscar och det är första gången någonsin som Sverige representerar en långfilmsdokumentär. Jag håller tummarna för Malik och känner bra vibbar kring en möjlig vint.
The Master
Filmens kärnpunkt berör, inte helt oväntat, den religiösa biten. Religionen och hur den ser ut, vad det innebär med mera. Hur blir vi människor påverkade av varandra? Hur fungerar gruppdynamik och sammanhållning? Det är intressanta frågor, som inte allt för ofta går att svara på, men som tåls tänkas på. Lancaster Dodd (Hoffman) är förstås slående lik, L Ron Hubbard, som var grundaren till scientologin och själva scientologirörelsen. Det är aldrig utsagt att det är han, men likheterna är där och det faktum att det är USA omkring 1950 säger också en del.
Tyvärr griper inte historien tag som jag hade hoppats på. Återigen är det lite för långt och jag hoppas att det ska hända mer, men det gör inte riktigt det. Dock är Anderson en oerhört skicklig regissör, jag gillar honom och han har den fantastiska förmågan att skapa liv åt sina karaktärer och lyckas jämt med detta med sina skådespelare. Hoffman är som vanligt ruggigt bra och passar verkligen i rollen som den karismatiska ledaren. Det är få roller som Hoffman gjort som jag inte förundrats över, grym är han. Phoenix är även han helt lysande i sin första filmroll på fyra år och det är roligt att se att han briljerar i sitt skådespeleri. Även Amy Adams är fantastisk och jag förstår att alla dessa tre är Oscarsnominerade, där i synnerhet Phoenix och Hoffman har goda chanser på vinst, tror jag.
The Master för mig även till Andersons tidigare mästarverk, Magnolia, och inte minst till Tom Cruises karaktär som Frank T.J. Mackey som i många avseenden kan liknas vid Dodd. Fick också tankarna till Kubricks, Eyes Wide Shut, för en stund. Kanske mest för konceptet "ett hus/rum fullt av nakna kvinnor som ska underhålla", som förekommer i båda. Hur som helst är skådespelarna filmens triumf, det är dem som driver filmen vidare. Även om Anderson är så gott som felfri i sin regi, känns det lite som att han inte riktigt når dit han vill.
Argo
Äntligen fick även jag sett denna hyllade film med Ben Affleck i spetsen. Både som filmens regissör och huvudrollsinnehavare briljerar han i denna politiska thriller och det med bravur, trots tendens till lite manipulativa metoder.
Argo är baserad på de verkliga händelser som ägde rum i Iran där 52 amerikanska diplomater hölls som gisslan under 444 dagar mellan den 4 november 1979 och fram till den 20 januari 1981. Filmen tar därefter upp sex personer som lyckas fly till den kanadensiska ambassaden och det är här som CIA-operationen tar över för att få hem sina medborgare till varje pris. Planen blir att ett fiktivt filmteam ska åka till Teheran och spela in en film där dessa sex personer ska låtsat vara filmens huvudteam.
Detta är en suverän thriller som i varje fall höll mig fastklistrad fram till sista bilden, en riktig nagelbitare. Dessutom välspelat av bland annat John Goodman och Allan Arkin i birollerna samt extra plus för att den är grymt snygg, i riktig 70-tals feeling i regi av Affleck Jag förstår att det har och fortfarande haglar fina filmpriser till Afflecks ära. Det är utan tvekan välförtjänat. Från att ha blivit hyllad med manuset till Good Will Hunting (1997) till ratad och nästintill mobbad i Hollywood är det skönt att det äntligen börjar vända. Efter att han de senaste åren representerat både Gone Baby Gone och The Town, som han hyllades för, till att nu företräda Argo visar på hans makalösa talang som regissör. Även om Affleck inte är en dålig skådespelare, tvärtom, är det ändå bakom kameran som han visar på slående talang. Fortsätter han såhär, kan han gå hur lång som helst.,
Filmen vann både Bästa film och Bästa regi på årets Golden Globe-gala samt Bästa film på BAFTA-awards (Storbritanniens motsvarighet till Oscarsgalan) Argo är även nominerad till 7 Oscars på årets stora filmgala, bland annat för Bästa film.
4 tummar upp
Röjar-Ralf
Disneys nya spelfilm Röjar-Ralf är en rolig, uppfinningsrik och kreativ film lite i Pixar- och Toy Story-anda. Nominerad till en Oscar för bästa animerade film dessutom.
Filmen handlar om Ralf som lever ett till synes ensamt liv som den "förstörare" han ska vara i det arkadspel som han tillhör där Fixar-Felix är hjälten som ständigt måste städa upp efter Ralf. Ensam och mobbad söker sig därför Ralf till anonyma spelskurkar (rätt komiskt bara det i sig, tycker jag) där han beklagar sig och bekänner att han är fruktansvärt trött på att jämt och ständigt vara boven i spelet. Han bestämmer därför sig för att byta spel och hans plan är att bli den nya hjälten i cyberspelet "Hero's Duty". Tyvärr råkar han sedan hamna i fel spel, det vill säga i "Sugar Rush"-spelet, där han bland annat träffar Vanellope, som likt Ralf även hon är lite av en ensamvarg samt spelets bugg.
Röjar-Ralf är som sagt lite av en hyllning till vår spelvärld och sprängfylld med roliga företeelser från just spelvärlden med många karaktärer som man känner igen från sin barndom, även för mig som inte spelat särskilt mycket. PacMan, Super Sonic och Marios superskurk Browser plus många fler. Tyvärr greppar inte riktigt filmen tag som helhet, det är bra, men inte som jag hade önskat. Dock all credd till Disney som ändå överträffar sig själva genom att vara unika (för en gångs skull) i samma tankemönster som Disney-Pixar. Om vi jämför med Disneys senaste filmer, med undantag från de två senaste Trassel och Prinsessan och grodan, som jag gillade, är detta en genigalisk film. Det är detaljerna som höjer filmen. Att deras Game Center Station är en direkt avbild av Grand Station i New York och att hela godislandet i Sugar Rush-landet känns som att direkt hamna i Willy Wonkas underbara "hitta-på-land", gör detta till en extra festlig film.
3 (svaga) tummar upp
Amour
Denna österrikiska film, Amour, var fjolårets vinnare av Guldpalmen i Cannes med regi av Michael Haneke, som bland annat gjort Funny Games och Det vita bandet, varav den sistnämna var tvåfaldigt Oscarsnominerad (2010) bland annat för Bästa utländska film.
Amour är ett drama som handlar om ett äldre par, George och Anne, som är i 80-års åldern och lever ett relativt stillsamt liv någonstans i Paris. Successivt får vi veta och ana hur deras liv varit, att de har en vuxen dotter och att de har varsin karriär inom kulturlivet och musikbranschen. Men en dag får Anne en form av stroke och sakta men säkert börjar deras lilla tillvaro rämnas.
Amour är en tung film som berör. Det är stundtals oerhört plågsamt att se dessa människor totalt brytas ner av tillvaron som bara blir hemskare och hemskare. Att se en äldre människa gå från att vara fri och frisk till att inte längre kunna klara av de mest banala saker som annars är självklara. Allt från att äta själv och sköta sin hygien till att kunna tala och göra sig förstådd. Fruktansvärt!
Det är oerhört bra gjort, men jag kan ändå inte säga att den faller mig riktigt i smaken. Aningens för långsam och tung. Däremot är Haneke en mycket skicklig regissör och Emmanuelle Riva som spelar Anne är oförglömlig och helt fantastisk. Det är aldrig någonsin oäkta utan det är så trovärdigt att det nästan blir kusligt. Det är filmens styrka. Med fem Oscarsnomineringar i de starkaste kategorierna (Bästa film, Bästa utländska film, Bästa kvinnliga skådespelare, Bästa regissör och Bästa manus) har Amour chans på riktigt fina priser, vilket förstås också visar filmens fina kvalitéer.
3 tummar upp
