Blue Jasmine

En stor filmregissör som jag personligen tycker väldigt mycket om är, Woody Allen, han har tyvärr tendenser att vara tämligen ojämn med sina filmer. I synnerhet de som gjorts på senare tid. Hans Vicky Christina Barcelona och Midnight in Paris var två riktiga filmpärlor, med hans Förälskad i Rom var rena rama magplasket. Nu är han tillbaka med denna, Blue Jasmine, som utspelar sig i San Francisco med lite New York-feeling.

 

 
Filmen handlar om den otroligt bortskämda, naiva och extremt deprimerande kvinnan Jasmine (Cate Blanchett), som lämnat sin förmögna make (Alec Baldwin) i New York, för att flytta in till sin syster (Sally Hawkins) i San Francisco som hon egentligen inte haft någon vidare bra kontakt med i vuxen ålder. Utåt sett är Jasmine en lyxhustru där allt ä glitter och glamour samt problemfritt. Det är förstås långt ifrån sanningen och Jasmine visar sig vara allt annat än "problemfri".

 

Manuset som är skrivit av Woody Allen (som alltid) gör ännu en gång ett strålande jobb. Han är också helt makalös som regissör eftersom han alltid lyckas få skådespelarna att göra fenomenala prestationer. Cate Blanchett i Blue Jasmine, är inget undantag. Hon är fantastisk. Karaktären däremot är nog bland det jobbigaste jag skådat på länge. Helt avskyvärd människa som man bitvis skulle vilja ge en rak höger. Det är mycket bättre än Förälskad i Rom, men tyvärr lyckas inte riktigt Allen göra en kanonrulle denna gång heller. Manuset är klockrent och Blanchett gör möjligen sin bästa roll någonsin. Även om jag gillade filmen, så räcker inte det hela vägen och filmen blir därför mer seg än intressant.

 

En Oscarstatyett till både Allen för bästa manus och en till Blanchett för bästa skådespelerska röstar och hoppas jag däremot på. Det har filmen gjort sig förtjänt av, men någon magisk filmupplevelse blev det inte.

 

3 tummar upp

 
 

Frost

Disneyfilmen Frost (Frozen) är filmen jag väntat många år på. Jag uppskattade förvisso både Prinsessan och Grodan samt Trassel, men bortsett från dessa har det varit lite av en besvikelse under väldigt många år. Röjar Ralf som var senast ut var nyskapande, absolut, men mer än så var det inte. Frost däremot var en ren fröjd att se och gav mig riktiga "disneyfeelings" som jag så länge saknat.

 

 
Filmen handlar om de två prinsessorna Anna och Elsa som är bästa vänner och systrar. De leker som små och Elsa använder sina magiska krafter för att skapa is och snö. Allt är frid och fröjd ända tills Elsa av misstag skadar Anna. Detta leder till att föräldrarna spärrar in Elsa och ser till att ingen, inte ens Anna får veta sanningen om varför. Bästa vänner som de var, har Anna svårt att förstå varför Elsa har stängt sig ute och dagarna och åren går. Dagen då det är dags för Elsas kröning är Anna eld och lågar av entusiasm medan förstås Elsa känner sig oerhört nervös inför att möta folk och fasar för att hennes krafter ska genomskådas och avslöjas. Efter ett gräl mellan systrarna besannas Elsas farhågor och hon förvandlar hela kungariket till ett vintrigt istäcke och försvinner själv bort långt från alla. Anna bestämmer sig därför för att finna sin syster i ett försök att övertala henne att komma tillbaka.

 

Filmen är en klassisk prinsessaga med allt vad det innebär. Vackra klänningar, magi, många sånger, romantik etc. Det kan tyckas smörigt för de som inte gillar den typen av disneyfilm, men som jag sagt så är detta disneyfilmen jag så länge väntat på. Den är precis som, Trassel, också humoristisk och några härliga skratt blev det därmed också. Filmen är löst inspirerad av H. C Andersens saga Idrottningen, vilket gör att jag gillar detta ännu mer. De små nordiska detaljerna i filmen är väldigt roliga. Exempelvis en midsommarstång, lutfisk och såklart alla svenskklingande namn som finns. Anna, Elsa, prins Hans, snögubben Olov, Kristoff och Gerd.

 

4 tummar upp


RSS 2.0