Jenny

I går blev det bio med käre brorsan som äntligen var hemma, efter 4 månader. Vi kollade in filmen, Berättelsen om Pi som Ang Lee stod regi för.

 

 

 

Berättelsen tar sin början genom att en reporter hälsar på hos en viss man vid namn Pi Patel, som sägs ha en berättelse att berätta som kommer att få vem som helst att tro på Gud. Historien fortsätter och Pi berättar om hur han växte upp i Indien med sin familj som ägde ett zoo och att de tvingades flytta och den maklösa historien som sedan följer. Förlisad och ensam i en livbåt hamnar tillslut sextonåriga Pi (Surja Sharma) med sällskap av en zebra, apa, hyena och den ståtliga tiger, Richard Parker. Det blir en resa som saknar ord att beskriva och förstås en kamp om överlevnad mitt ute i ingenstans med bara hav runtomkring och en köttätandes tiger som enda följeslagare.

 

Berättelsen om Pi är ett magiskt äventyr och en helt förtrollande vacker film som berörde mig djupt. Ang Lee har verkligen skapat filmmagi utan dess like och det är otroligt vackert att man stundtals nästan tappar fattningen. Ang Lee bevisar bara ytterligare en gång att han är en av våra skickligaste regissörer just nu. Med filmer som Förnuft och känsla, Crouching Tiger, Hidden Dragon och Brokeback Mountain på sin meritlista visar han på stor mångfald och det är få regissörer som kan bemästra så olika genrer. Berättelsen om Pi är inget undantag!

 

Större delen av filmen utspelar sig förstås mitt ute i havet där Pi endast har den bengaliska tigern som sitt sällskap. Liknande filmer som Cast Away är svårt att inte dra paralleller till, men det är en film jag hade oerhört svårt för och tyckte var mestadels urtrist. Detta är allt annat än tråkigt och emellanåt oerhört komiskt dessutom, trots den absurda situation som Pi befinner sig i. Miljöerna är oförglömliga och jag måste även erkänna att 3D-tekniken gör sitt i denna film. Likt Avatar (som är den enda 3D-film jag faktiskt uppskattat) funkar det minst lika bra här och att göra denna film utan 3D finns inte på kartan. Resultatet är en bedårande vacker film som fascinerar och som berör många olika ämnesområden som i sin tur också griper tag om en. Magiskt!

 

4 (starka) tummar upp

Får börja beta av alla diverse "gala-filmer" nu och i kväll fick det bli, Bedragaren.

 

 

Bedragaren ger oss berättelsen om mångmiljonären Robert Mills (Richard Gere) som till ytan verkar leva det perfekta livet. Men sakta men säkert går det upp för oss att han är en man med många hemligheter och när hans affärer går minst sagt dåligt och han tvingas smussla med diverse siffror är det bara början på den härva han sätter sig själv i och alla i hans närhet. Det blir en lång, lång resa fylld av lögner och svek.

 

Detta är en bra thriller med lagom itensitet och riv, inte överdrivet, men den har en fin balans. Men det är ändå Richard Gere som är filmens stora höjdpunkt. Jag har aldrig direkt ogillat honom som skådis men han har heller aldrig riktigt, riktigt gripit tag om mig. Inte mer än att han spelade i Pretty Woman (1990) som direkt blev en av mina favoritfilmer som ung. För denna roll i Bedragaren är han dessutom Golden Globe-nominerad, vilket han för övrigt verkar bli vart tionde år sen åttiotalet. Fjärde nomineringen med en erhållen Globe för Chicago. Men det är ett starkt "startfält" i år, men jag tror faktiskt att Gere med denna prestation även kan få sig sin allra första Oscarsnominering?! Det återstår att se.

 

I övriga roller ser vi bland annat Susan Sarandon (underbar skådespelerska) som den ovetande hustrun samt Tim Roth som båda spelar väldigt bra. Även Geres dotter spelad av Brit Marling (totalt okänd för mig) är minnesvärd och alla dessa duktiga skådespelare utgör på något sätt kärnan i filmen.

 

Kul med lite Björk som följs till eftertexterna dessutom!

 

3 (starka) tummar upp

I går släpptes Golden Globe-nomineringarna och det är alltid lika roligt eftersom det är först nu man även kan börja spekulera ordentligt kring vilka filmer som kommer att bli våra Oscarsbidrag.

 

Golden Globe har ju som vanligt en hel drös med filmer och TV-serier, eftersom de läggs in i kategorier bästa dramafilm och bästa komedi/musikalfilm etc. Det är många bra regissörer i år tycker jag och många bra skådespelare som är nominerade. I kategorin bästa film (drama) hitar vi Ben Afflecs, Argo, Steven Spielbergs, Lincoln, Quintin Tarantinos, Django Unchained, Ang Lees, Berättelsen om Pi och Kathryn Bigelows, Zero dark thirty. Alla tidigare Oscarsnomierade eller vinnare av tidgare filmer. Stora namn! Jag förvånas att Paul Thomas Andersons film, The Master, inte är med. Däremot är den med i skådespelarkategorin, men ändå, lite märkligt?!

 

Hann aldrig recensera filmen igår, men i tisdags natt var jag på premiären av Peter Jacksons mycket efterlängtade film, Hobbit: En oväntad resa. Efter sin fantastiska skildring av Sagan om ringen-trilogin var förväntningarna skyhöga på hur Jackson skulle tas sig an detta projekt av Tolkiens Bilbo...

 

 

Filmens handling är lite ändrat i förhållande till boken, eftersom Jackson valt att göra tre filmer av boken. Filmen tar vid, vid det bekanta Fylke (Shire) och till Midgård där Bilbo skriver ner sina äventyr till Frodo. Ganska snabbt förflyttas vi sedan direkt tillbaka till tiden då det var dags för den unge Bilbo att bege sig ut på sitt första äventyr. Plötsligt knackar det på dörren och in störtar 13 dvärgar med en viss Gandalf i spetsen samt dvärgarnas kung, Thorin Ekenskölde, för att bege sig ut och återta sitt rike Erebor som den elake draken Smaug tagit från dem.

 

Som den unge Bilbo ser vi Martin Freeman (The Office) i rollen och jag gillar Freeman och tycker han passar bra i rollen. Det är inte direkt mästerligt, men det funkar. Däremot är det karaktären Gollum som får ett rejält lyft. Jag har alltid gillat Andy Serkis tolkning av den sedan datoranimerade figuren, men med denna film är det Gollum som blir höjdpunkten på filmen och de efterlängtade skratten kommer äntligen. Hobbitfilmen är i jämförelse med Sagan om ringen-filmerna ett betydligt långsammare drama, det blir aldrig tråkigt, men det överraskar heller inte som de andra tre filmerna gjorde. Sen har vi ju detta med 3D och det faktum att denna film visar 48 bilder per sekund, vilket är dubbelt så många av vad det brukar vara. Men jag är inget 3D fan och längtar nästan mer efter Blueray-utgåvan. Dessutom är denna teknik så ny att Ä-holm biograf inte äns kan använda denna teknik, så det faller ju lite då också tyvärr.

 

Det är fortfarande ett magiskt äventyr vi får följa med på, med otroliga vyer, musik och häftiga slag om vartannat. Ingen tvekan på att det är Jacksons verk, men det blir stundtals något platt. Framförallt tror jag det beror på att karaktäerna inte riktigt kommer till sin rätt och fångar upp sin publik. Bortsett från Gollum då som är filmens lilla ljuspunkt.

 

 3 (starka) tummar upp

När jag ändå är inne på området regissörer och filmtrailers passar ju denna bra i sammanhänget, Django Unchained.

 

Quentin Tarantinos nya heta film som snart har premiär (18 januari) och efter hans senaste film Inglourious Basterds har jag längtat efter ett nytt filmprojekt och nu är den snart här med en av mina favoritskådespelare dessutom, Leonardo DiCaprio, i huvudrollen plus en helt makalös rollista för övrigt...